Nu Stockholm i 18 dagar, sen San Francisco i tio månader
Nu är jag i Stockholm. Sommaren har kommit och jag sitter på balkongen i min systers lägenhet och njuter av att bara vara. Om 16 dagar flyttar jag till San Francisco. Jag har redan hittat boende. En kompis till en kompis behövde en roomie. Jag ska dela ett hus med tre amerikaner. 10 minuters gångväg från havet. 15 minuter med buss från city. Lika långt till universitet. Det känns bra i hela kroppen.
Ikväll ska jag träffa Carro. Vi ska grilla. Jag har knappt träffat henne på 8 månader så det ska bli fantastiskt fint. Imorgon ska jag träffa Emmy. På fredag ska jag luncha med Mika och på eftermiddagen kommer Olivia och stannar över natt. På söndag ska jag träffa Hanna E. och veckan som kommer fortsätter på samma vis. Jag älskar att vara här.
Mina favoritsystrar under vemodets höst. Oklart var de fuktiga gympapåsarna är dock.
Cause I need freedom now, and I need to know how to live my life as it was meant to be
Tre och en halv vecka kvar. Sen bor jag i San Francisco. Skönt. Väggarna i Eksjö kryper närmare och närmare och min rastlöshet och tristess får mig snart att krevera.Jag vill bara gråta, fast jag egentligen inte vet varför. Jag vill här ifrån. Jag vill till något beständigt. Ett riktigt hem. Som bara är mitt. Som jag inte ska flytta ifrån. Som inte är flyktigt. Något stabilt. Jag vill börja leva. På riktigt.
Jag älskar er alla på de första två raderna
En blixtvisit hos Linn i Göteborg. 19 timmar var jag där. Vi åt middag och laddade inför lassekonsert på bästa sätt. Med Stort liv-singeln och Vinter över ån på repeat. Vi kom trots noll minuter i kö näst längst fram. Någon timma innan konserten kom Lasse ut och skulle skriva autografer. Vi var sugna på att fråga om han fått Linns brev angående låtlistan och om han hade övervägt att ta med någon låt i alla fall. Vi vågade inte men fick svaret sen. Det hade han inte. Det var på ett ungefär samma låtlista som han haft de senaste fyra åren. Tråkigt tyckte vi. Men han är ju ändå Lars. Så konserten var mycket bra ändå. Efter en ny låt som öppningslåt, (jag köpte en kostym) så undrade vi båda om den där fuktiga gympapåsen på axeln har blivit dyblöt och lite för tung för att släpa på? Paraply som spatserkäpp känns även ungefär så långt bort från lasse man kan komma. Euforin och den härliga magkänslan som brukar infinna sig efter konserten kom aldrig tyvärr. Och jag har tråkigt nog varit tvungen att inse att jag kanske på riktigt har blivit vuxen och min annars så fina besatthet för denna man börjar att släppa. Jag tyckte det var skönt att slippa köa i åtta timmar, slippa vara nervös för att inte komma längst fram, att inte känna ett behov att gå på sjuttielva konserter. Skönt, men lite tråkigt ändå.
