Den bästa


Bästa fantastiska Lasse. Jag skulle kunna ha en mycket lång utläggning om denna man. Jag tror dock att jag nöjer med att han är den bästa jag vet. Han har följt med sedan jag var 13, i nio fina år. Jag har haft nöjet att träffa honom några gånger och blir nästan varje gång den lilla 13-åriga tjej igen som precis upptäckt honom. Filmen är från hans exklusiva fanskonsert på Katalin i Uppsala i mars 2011 som jag på nåt vis vann biljetter till.

Fast du inte lyssnar vet jag att du hör ändå



Trots att denna blogg egentligen är mest till för mig själv så kan det vara kul med en liten summering av vem jag är.
Jag heter Amanda, är 21 år och bor i Uppsala. Jag pluggar till socionom men drömmer fortfarande i hemlighet om att en dag bli chefredaktör på amerikanska Vogue och att få skriva böcker.
Mina första 19 år bodde jag i en liten stad på småländska höglandet. Denna stad har jag alltid hyst lite av en hatkärlek till. Med sina 9000 invånare finns det inte jättemycket att göra för en tonåring direkt, detta resulterade i att jag längtade bort till andra städer mest hela tiden.
Ett halvår efter att jag tagit studenten gick en av mina drömmar äntligen i uppfyllelse när jag fick flytta till New York. Där skulle jag jobba som au pair i ett år. Såhär i efterhand var nog beslutet att åka dit ett av mina bästa hittills. Jag lärde mig oerhört mycket om mig själv, mognade, lärde mig att ta kritik och fick fantastiska vänner. Och inte minst en andra familj.
Efter mitt år i USA flyttade jag till Uppsala där jag gick första terminen på juristprogrammet. Jag förstod ganska snabbt att det inte var något för mig. Det gav mig mest en klump i halsen och ångest. Till terminen efter började istället på socionomprogrammet vilket har passat mig väldigt mycket bättre. Nu har jag bott i Uppsala i 1 ½ år och är på väg bort, igen. Jag blir lätt rastlös och behöver se något nytt ofta. En egenskap som kan vara både bra och dålig. Denna gång vet jag inte riktigt vart jag beger mig. Det kan bli Nya zeeland och Australien med en kär vän, som jag förövrigt lärde känna i New York eller så åker jag någonstans på egen hand. Kanske Barcelona och lär mig spanska eller Toronto och läser engelska på universitetsnivå. 

I fjorton år hade jag världens finaste mamma. Hon är min stora förebild och hjälte. För sju år sedan förlorade hon mot den jävla äckliga skitsjukdomen. Jag saknar henne varje dag. Hela tiden.


Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0