Amanda

En blixtvisit hos Linn i Göteborg. 19 timmar var jag där. Vi åt middag och laddade inför lassekonsert på bästa sätt. Med Stort liv-singeln och Vinter över ån på repeat. Vi kom trots noll minuter i kö näst längst fram. Någon timma innan konserten kom Lasse ut och skulle skriva autografer. Vi var sugna på att fråga om han fått Linns brev angående låtlistan och om han hade övervägt att ta med någon låt i alla fall. Vi vågade inte men fick svaret sen. Det hade han inte. Det var på ett ungefär samma låtlista som han haft de senaste fyra åren. Tråkigt tyckte vi. Men han är ju ändå Lars. Så konserten var mycket bra ändå. Efter en ny låt som öppningslåt, (jag köpte en kostym) så undrade vi båda om den där fuktiga gympapåsen på axeln har blivit dyblöt och lite för tung för att släpa på? Paraply som spatserkäpp känns även ungefär så långt bort från lasse man kan komma. Euforin och den härliga magkänslan som brukar infinna sig efter konserten kom aldrig tyvärr. Och jag har tråkigt nog varit tvungen att inse att jag kanske på riktigt har blivit vuxen och min annars så fina besatthet för denna man börjar att släppa. Jag tyckte det var skönt att slippa köa i åtta timmar, slippa vara nervös för att inte komma längst fram, att inte känna ett behov att gå på sjuttielva konserter. Skönt, men lite tråkigt ändå.