Amanda

Vad jag älskar denna scen och film. Och Joseph Gordon - Levitt.

Världens finaste familj och världens finaste mamma och syster.

Det är höst och jag har en svår och jobbig hemtenta som aldrig vill bli skriven. Deadline ligger runt hörnet. Behöver kanske inte tillägga så mycket mer.

Förövrigt går allt lite på sparlåga för tillfället. Jag saknar mamma och mormor och funderar mycket på om jag någonsin kommer att träffa han som ska ta mig med storm.  Just sådana tankar brukar komma när rastlösheten knackar på. Att den redan har börjat komma är inte ett bra tecken med tanke på den resterande terminen.

Versen "alla har en brokig historia, en eld man måste snudda vid kanten, jag önskar att jag funnits där för dig när du var ensam" i "Vem som helst blues" går på repeat. Jag är så glad att karln hittat tillbaka till sitt gamla jag. Och jag önskar så att vi får tag på biljetter till de stundande cirkuskonserterna.


En kavlkad med bilder från 2008 på Lars. Mest för att jag är bitter för att jag inte köpt biljett och för att jag fick ett oerhört sug efter konsert efter kvällens "Tack för musiken".

Lars är tillbaka i gammal fin form. Ny låt. väldigt, väldigt bra. mmm! (själva låten börjar 1.52 in i klippet. Efter Staffan Westerbergs monolog)

Varför ska det vara så svårt att plugga när man är hemma? Har under de senaste 6 timmarna pluggat i 2 timmar. På de 2 timmarna har jag läst 20 sidor. Ingen bra statistik direkt. Egentligen borde jag ha läst ut en hel bok när dagen är till ända. Det kommer inte att ske. Istället för att läsa "samtalsanalys- så pratar vi med varandra" läser jag om USA-utbyte och listar vilka skolor jag vill gå på nästa år. Jag har ett konstant pirrande i magen och jag kan knappt vänta på att detta äventyr ska börja. Fast först måste jag förstås skriva en riktigt "kick ass"- ansökan och framför allt bli antagen. Tänk att återigen få bo i USA! Dessutom tror jag att jag nu kommer att uppskatta tiden mer när jag väl är där. Jag hoppas att det där kommer med ålder och mognad. Nu vet jag lite mer hur det kommer kännas att vara borta ett år än jag visste förra gången.

Hur som haver, min fjärde termin vid Uppsala universitet har börjat bra. Jag känner mig lite mer "levande" än förra året. Då gick allt ut på att bara komma igenom terminen. Mest plugg och hemmakvällar. Men denna termin kommer nog vara slutet på min eremitperiod. Trots att det är höst känns livet förträffligt. Igår blev flygbiljetter till Lund i november bokade. En helg med de finaste! Denna vecka har även biljetter till Maggio blivit införskaffade. Maggio ska avnjutas tillsammans med fina klasskompisar. Och innan dess ska pappa komma på besök och redan till helgen får jag träffa mina finafina vänner, de som jag känt längst.

Ikväll blir det inflyttningsfika hos Anneli. Det känns så himla fint att ha henne cirka hundra meter ifrån mig.

Idag är en jag-saknar-Chappaqua-och-New York-så-fantastiskt-mycket-dag. Dessa dagar brukar komma med jämna mellanrum. Idag utlöstes den av att jag läste min gamla blogg som jag hade när jag bodde där. Så nu sitter jag och lyssnar på gamla låtar som spelades på Radio Disney, kanalen som jag blev tvingad att lyssna på av mina kära värdbarn. Inte trodde jag att det var Taylor Swift och Jonas brothers som skulle få mig att minnas USA såhär två år senare. Ibland önskar jag att man kunde transferera sig på riktigt. Att jag bara kunde ställa mig i mitten av mitt rum och säga "Chappaqua, tack" och så vips skulle jag stå i familjen Goldmans vardagsrum.  Nu får jag nöja mig med att träffa dem en gång om året, vilket ju givetvis inte är fy skam det heller. Men om jag får turen att åka iväg nästa år på utbyte och kanske har dubbel tur och får platsen på S:t John's i NYC så är ju problemet avlöst, i alla fall i ett år.


Mindre lyckat foto av mig och mina fina Chloe och Lexie. Juni 2011

I söndags skulle min kära mamma ha fyllt 56 om allt hade varit som det skulle. Men nu är det inte som det ska. Nu blev hon bara 48 år och ligger i en grav. Fast det gör hon nog inte heller längre. Nu är hon bara jord. En del av naturen. Jag tycker att det är lite läskigt att livet bara har sin gilla gång. Visst finns hon alltid med i tanken. Jag tror inte det gått en dag sedan hon dog som jag inte tänkt på henne. Men det känns så ledsamt att livet faktiskt går vidare utan henne. Jag kan bevisligen överleva utan henne, om än lite mindre glad och nöjd med tillvaron.