Gråvita skyar, tandläkarväder, en grävmaskin som sliter upp en cykelväg vid fotbollsplan
Efter en liten visit i Småland är jag nu tillbaka i Uppsala. Tillbakakomsten inleddes hos tandläkaren. Efter att ha varit livrädd en hel helg för att ha hål var det ändå ganska skönt att sitta i stolen och få det hela överstökat. Lyckligtvis hade jag oroat mig i onödan. "Nä, du har inga hål alls. Perfekt munhälsa faktiskt. Det har du nog att tacka ditt saliv för om du har behandlat dina tänder som du säger att du har. Vi ses om två år!" Förträffligt fint.
Därefter var det dags för basgruppsmöte. Vi skulle förbereda vår opponering vi har imorgon bitti. Tyvärr är den uppsats vi ska opponera på inte så bra. Inte bra alls faktiskt. Vi har oehört svårt att hitta något positivt och svårt att avgränsa allt negativt som vi borde ta upp. Det jag ska säga är inte riktigt klart än så det får nog till att bli ett par timmar till med den innan det är dags för sängen.
Just nu längtar jag efter jullov! Tre veckor kvar, igår. Att få vara hemma i Eksjö i två veckor känns som min högsta dröm just nu. Slippa noja över om jag kommer kunna sova hemma i natt utan att bli störd av musik. Vara med de jag tycker allra mest om och är tryggast med. Usch vad jag tjatar om det. Det är tur att denna blogg mest är för mig själv. ibland behöver man få tjata, och speciellt få ut det någonstans.
På lördag har jag mitt TOEFL-test. Sjukt nervös. Måste få öveer 90 poäng, annars kommer jag inte in på alla universitet jag vill. Får se om jag hinner plugga något inför det. Har mycket i skolan nu så kan bli tight.
Nähä, nu ska jag sova, imorgon blir det uppgång vid 05:45, HÄRLIGT!
Som ett obehagligt allvar drar sig hösten in i stan
Förra veckan innehöll panikskrivande av B-uppsats och utbytesansökan. Nu är båda inlämnade och luften gick liksom ur mig samtidigt som jag la ansökan på lådan. Nu känner jag mig nästan lite tom och en olustig känsla som funnits och grott den senaste månaden har börjat blomma ut för fullt. Jag känner mig inte trygg av någon anledning. Det enda jag vill är att komma hem till pappa, mia, emmelie, jess och erika. Om det beror delvis på att en jämnårig tjej med mig från Eksjö dog igår vet jag inte. Men nu känns det oerhört viktigt att umgås med de som betyder något. Att bara få vara. Så på fredag eftermiddag åker jag ner till Småland igen. En hel helg utan måsten och min egen ljuvliga säng.
Hur som helst fick jag, med hjälp av Jakob, fason på mitt ansökningsbrev. Så nu är det bara att hoppas! Om en månad får man veta preliminärt om det blir något. Jag vill fakatiskt inget hellre nu än att få åka iväg, ännu ett år. Jag ändrade mig i sista stund och satte Toronto som första val istället för New York som åkte ner till andra plats. Mestadels för att det är lättare att komma in i Toronto. Men det tar trots allt bara en timma att flyga till New York från Toronto. Men chansen att jag blir antagen dit är väl inte heller jättestor, men som sagt, vi får se.
Idag träffade jag Hanna och Carro. Det var fint att se dem, var ganska längesedan sist. Carro åker till Nya Zeeland på fredag och blir borta ett halvår. Så länge har jag inte varit borta från henne! Vi får se hur det går. Vi ska äta lunch på torsdag som ett sista hejdå på ett halvår. Farväl är alltid jobbiga, hur många gånger man än gjort det. Man borde ju vara van vid det här laget. Men en positiv sak är i alla fall att jag inte känner att jag gjorde fel som nobbade att följa med till NZ. Det är nog inte min grej, jag hör nog hemma i Nordamerika. Det känns otroligt fint!
Nu är det snart bara en kurs kvar för denna termin. Nästa termin börjar våra profiler sätta igång. Det ska bli fantastiskt roligt! Bara roliga kurser. Om barn och utvecklingspsykologi/patologi och barnmedicin! Så nu kommer det väl visa sig om jag valt rätt program och framtida yrke. Men jag tror allt det. Tråkigt bara att lönen ska vara så dålig, men man kan ju inte få allt här i livet.
Känner att inlägget blev väldigt spretigt, men det är så det ser ut i mitt huvud för tillfället. Lite för många tankar och lite för lite plats för dem. Och lite för mycket höst. ingen bra mix.
Hur som helst fick jag, med hjälp av Jakob, fason på mitt ansökningsbrev. Så nu är det bara att hoppas! Om en månad får man veta preliminärt om det blir något. Jag vill fakatiskt inget hellre nu än att få åka iväg, ännu ett år. Jag ändrade mig i sista stund och satte Toronto som första val istället för New York som åkte ner till andra plats. Mestadels för att det är lättare att komma in i Toronto. Men det tar trots allt bara en timma att flyga till New York från Toronto. Men chansen att jag blir antagen dit är väl inte heller jättestor, men som sagt, vi får se.
Idag träffade jag Hanna och Carro. Det var fint att se dem, var ganska längesedan sist. Carro åker till Nya Zeeland på fredag och blir borta ett halvår. Så länge har jag inte varit borta från henne! Vi får se hur det går. Vi ska äta lunch på torsdag som ett sista hejdå på ett halvår. Farväl är alltid jobbiga, hur många gånger man än gjort det. Man borde ju vara van vid det här laget. Men en positiv sak är i alla fall att jag inte känner att jag gjorde fel som nobbade att följa med till NZ. Det är nog inte min grej, jag hör nog hemma i Nordamerika. Det känns otroligt fint!
Nu är det snart bara en kurs kvar för denna termin. Nästa termin börjar våra profiler sätta igång. Det ska bli fantastiskt roligt! Bara roliga kurser. Om barn och utvecklingspsykologi/patologi och barnmedicin! Så nu kommer det väl visa sig om jag valt rätt program och framtida yrke. Men jag tror allt det. Tråkigt bara att lönen ska vara så dålig, men man kan ju inte få allt här i livet.
Känner att inlägget blev väldigt spretigt, men det är så det ser ut i mitt huvud för tillfället. Lite för många tankar och lite för lite plats för dem. Och lite för mycket höst. ingen bra mix.
New York, New York
Efter åtta timmars B-uppsatsskrivande övergår jag nu till utbytesstudentsansökan. Turligt nog har jag hittat perfekta kurser i New York, så nu gäller det bara att skriva en riktigt bra ansökan så får man hoppas på det bästa. Jag vet inte riktigt vad jag skulle göra om jag fick möjlighet att spendera ännu ett år i världens bästa stad. En sak är i alla fall säker, jag skulle njuta bra mycket mer än sist. Åh, det vore så fint! Men jag ska inte börja hoppas, inte ens tänka på det. Finns ju bara en plats, en liten plats. Förra året var det tjugo personer som sökt NYC i första hand, så chansen att jag får den är inte stor. Men de kanske tycker att det är uppfriskande med en socionom i havet av alla jurister, ekonomer och polkandare, man kan ju hoppas!
Hur som helst, i helgen styrde jag och Mika vår kosa till Lund och träffade världens finaste flickor. Det blev en riktig snabbvisit, trots detta är jag glad att vara tillbaka i Uppsala och uppskattar mer än någonsin att jag bor i Uppsala, på rätt sida landet.
Nä, nu ska jag skriva en kick ass-ansökan.
Hur som helst, i helgen styrde jag och Mika vår kosa till Lund och träffade världens finaste flickor. Det blev en riktig snabbvisit, trots detta är jag glad att vara tillbaka i Uppsala och uppskattar mer än någonsin att jag bor i Uppsala, på rätt sida landet.
Nä, nu ska jag skriva en kick ass-ansökan.
