Det är fest hos mig ikväll och hela världen är min
Jag sitter hemma hos pappa. Ute regnar det och jag känner mig lite ensam. Fast jag är nog mest uttråkad. Man kunde visst få en överdos av Eksjö. Nu börjar de jobbiga panikkänslorna komma som brukade besöka mig dagligdags när jag bodde här. På söndag åker jag dock tillbaka till fina Uppsala igen. Thank God! I helgen ställer den unika trästaden till med stadsfest i dagarna två. Jag sitter fortfarande och funderar, två eller en dag? Ska jag gå alls? Just nu lutar det nog mest åt att jag går på lördag. Vi får se. Och imorgon kommer min fina syster hem. Åh, det blir fint.
Förövrigt fick jag en liten snabb chatt med min värdmamma idag. Usch, vad jag saknar USA. Vill dit nu. Vill bo där. Nu. Måste påminna mig om att gräset inte är grönare på andra sidan. Aldrig.
Nu vankas min femte kopp kaffe för dagen och lite läsning i "En dag". Bra bok. Har dock hört att filmen är riktigt dålig.
Förövrigt fick jag en liten snabb chatt med min värdmamma idag. Usch, vad jag saknar USA. Vill dit nu. Vill bo där. Nu. Måste påminna mig om att gräset inte är grönare på andra sidan. Aldrig.
Nu vankas min femte kopp kaffe för dagen och lite läsning i "En dag". Bra bok. Har dock hört att filmen är riktigt dålig.
peach cobbler
Rubriken har egentligen ingenting med innehållet i texten att göra. Av någon anledning har jag bara alltid gillat ordet peach cobbler, och så är det ju fantastiskt gott med.
Det regnar ute. Det åskar också. Jag själv sitter inne i Carros rum på polhemsgatan. Hur mycket jag än hatar regnet kan jag inte låta bli att tycka att det ändå är ganska rofyllt att höra regndropparna slå hårt mot fönsterrutan. Det är augusti, nästan mitten av augusti faktiskt. Sommaren har gått fort. Jag har hunnit att vara två veckor i mitt älskade New York och Chappaqua. Två veckor med min finaste värdfamilj som jag mer och mer känner mig som en självklar del av. Åtminstone när jag är där. Jag har jobbat i Uppsala som personlig assistent, vilket gick över förväntan. Jag har varit hemma i Småland och njutit av mina bästa vänner och pappa. Och nu är jag alltså i Stockholm på en liten visit hos C. Imorgon åker jag till Småland för tredje gången i sommar. Jag längtar. Jag har nog aldrig uppskattat min lilla hemstad så mycket som under det här året. Det är inte så dumt ändå med kullersten och 600 år gamla trähus. På söndag åker jag ifrån Småland igen. Denna gång styr jag kosan mot Oslo. Jag ska träffa min vän Carine. Vi träffades när vi båda var au pairer i lilla Chappaqua. Vi blev snabbt vänner och spenderade så gott som varje dag tillsammans. Nu har vi inte setts sen vi åkte ifrån USA, vilket är ett år och nio månader sedan, så det är hög tid att ses.
Om två veckor och fem dagar börjar jag tredje terminen på socionomprogrammet. Jag kan inte riktigt förstå att jag redan gjort klart första året. två och ett halvt år kvar. Det är ingenting. Snart kommer jag sitta där i ett litet vitt rum med avstressningsstenar, näsdukar och tänkvärda citat på väggarna och mitt emot mig kommer nåt stackars barn sitta och berätta vad som tynger den lilles hjärta. Kanske är det mobbning som ligger och trycker på hans hjärta, kanske är någon i närheten sjuk. Jag kan faktiskt mer identifiera mig med den lilla personen som kommer och pratar med kuratorn mer än kuratorn. Det kanske inte är så konstigt men ändå. Jag känner mig redan otillräcklig i mitt framtida yrke, redan orolig över hur det kommer gå. Är jag stark nog?
Jag måste sluta oroa mig. Ingen som vinner på det. Allra minst jag själv. Nu ska jag trotsa regnet och gå till Sandy's och köpa mig en macka.
Det regnar ute. Det åskar också. Jag själv sitter inne i Carros rum på polhemsgatan. Hur mycket jag än hatar regnet kan jag inte låta bli att tycka att det ändå är ganska rofyllt att höra regndropparna slå hårt mot fönsterrutan. Det är augusti, nästan mitten av augusti faktiskt. Sommaren har gått fort. Jag har hunnit att vara två veckor i mitt älskade New York och Chappaqua. Två veckor med min finaste värdfamilj som jag mer och mer känner mig som en självklar del av. Åtminstone när jag är där. Jag har jobbat i Uppsala som personlig assistent, vilket gick över förväntan. Jag har varit hemma i Småland och njutit av mina bästa vänner och pappa. Och nu är jag alltså i Stockholm på en liten visit hos C. Imorgon åker jag till Småland för tredje gången i sommar. Jag längtar. Jag har nog aldrig uppskattat min lilla hemstad så mycket som under det här året. Det är inte så dumt ändå med kullersten och 600 år gamla trähus. På söndag åker jag ifrån Småland igen. Denna gång styr jag kosan mot Oslo. Jag ska träffa min vän Carine. Vi träffades när vi båda var au pairer i lilla Chappaqua. Vi blev snabbt vänner och spenderade så gott som varje dag tillsammans. Nu har vi inte setts sen vi åkte ifrån USA, vilket är ett år och nio månader sedan, så det är hög tid att ses.
Om två veckor och fem dagar börjar jag tredje terminen på socionomprogrammet. Jag kan inte riktigt förstå att jag redan gjort klart första året. två och ett halvt år kvar. Det är ingenting. Snart kommer jag sitta där i ett litet vitt rum med avstressningsstenar, näsdukar och tänkvärda citat på väggarna och mitt emot mig kommer nåt stackars barn sitta och berätta vad som tynger den lilles hjärta. Kanske är det mobbning som ligger och trycker på hans hjärta, kanske är någon i närheten sjuk. Jag kan faktiskt mer identifiera mig med den lilla personen som kommer och pratar med kuratorn mer än kuratorn. Det kanske inte är så konstigt men ändå. Jag känner mig redan otillräcklig i mitt framtida yrke, redan orolig över hur det kommer gå. Är jag stark nog?
Jag måste sluta oroa mig. Ingen som vinner på det. Allra minst jag själv. Nu ska jag trotsa regnet och gå till Sandy's och köpa mig en macka.
