Amanda

Jag sitter på Carolina. Jag borde plugga mer intensivt och effektivt än vad jag hittills har lyckats med. En rapport ska in på måndag eftermiddag. Men jag känner mig helt slut. Har ingenting att ge. Jag försöker läsa några sidor men inser efter en stund att jag inte har en aning om vad jag har läst, och får börja om. Jag drömmer om andra tider, som vanligt. Vill någon annastans. Ikväll ska jag försöka träna. Har äntligen köpt träningskort efter två års tjat om att det ska bli av. Jag börjar bli lite orolig över sommarjobb, har inte hört ett knyst och sommaren närmar sig med stromsteg. Våren har till och med kommit till Uppsala nu, sa de på nyheterna igår. Det känns fint på alla sätt. Vinterjackan har nu bytt plats med vårjackan längst in i garderoben. En liten mer positiv känsla har kommit till mig. En jobbig undersökning har ägt rum och ännu en står för dörren. Påsken är snart här och då ska jag få komma hem till älskade småland i tio dagar. Då ska jag gå långa promenader i skogen, hänga med min fina pappa och systrar, vänner och plugga utvecklingspatologi. Kan ju nästan inte bli bättre.

ååå jag orkar verkligen inte! Kan det inte få vara tyst en ända kväll?! Musik hela tiden jättehögt! Jag hoppas att 1a juni kommer först. Då ska jag flytta från mitt himla studentrum och aldrig mer komma tillbaka. Jag vill verkligen ha en egen lägenhet. Det skulle vara så himla fantastiskt!

Idag har jag varit i skolan i elva timmar. Nu är jag helt tom i hela huvudet och tinningarna pulserar av spänningshuvudvärk. Men nu är pmet åtmistone inskickat och imorgon kan jag påbörja mitt tentaplugg. Det blev inte lika många pluggdagar som jag tänkt men det får ordna sig ändå. Ordnar det sig inte blir det omtenta om två år. Det känns ju inte helt bra alltså. Men så går det när man ska flytta till San Francisco. Fem månader kvar. Och om en månad ska jag säga upp mitt rum. Fantastiskt! Det kommer bli glädjens dag.

Om någon skulle vilja ge mig lite diciplin skulle jag vara mer än tacksam. Jag har suttit på biblioteket sedan 930 imorse och sitter kvar än. Jag har läst en artikel, tre sidor i en bok och flyttat om lite text på ett dokument. Hur lyckas man vara så ineffektiv? Kan jag verkligen inte göra något om jag inte är stressad?

Just idag känner jag lite för att fly härifrån. Kanske till Paris i mitten av mars för 566 kr t/r. varför inte? Jag har alltid viljat se Paris, speciellt om våren. Med blommande körsbärsträd, strosa runt i Marais och Montmartre, sitta på uteserveringar och drick vin. Gå på loppmarknader och titta på tavlor på Louvren. Historienörden i mig vill också åka ut till Versailles och gå omkring och drömma mig bort. Den främsta anledningen till denna vilja att fly Sverige är nog att Uppsala numer är en enda stor sjö av slask och smältvatten. Jag hoppas det är ett tecken på att våren är här och att jag inte kommer att vakna upp till ett" ice wonderland" imorgon. Is förvandlar mig ganska snabbt till en 85-årig tant med rullator. Jag börjar gå framåtlutad och koncentrerar mig på att inte ramla. Detta resulterar i att jag staplar fram som en liten pingvin. Å, San Francisco får gärna komma hit lite fortare. Tänk att få slippa vintern nästa år, det kommer bli det absolut bästa på väldigt länge.

Idag kom den preliminära placeringen inför mitt år i USA. Med största sannolikhet blir det San Francisco som blir mitt hem mellan augusti 2012 och juni 2013. Det kommer bli fantastiskt!

När mammor dör,
då förlorar man
ett av väderstrecken.
Då förlorar man
vartannat andetag:
då förlorar man en glänta.
När mammor dör,
växer det sly överallt.
- Göran Tunström

Nu är jag tillbaka i ett snötäckt Uppsala. Det känns ganska tomt. Fast ändå ganska fint att få sitta i Annelis kök igen. New York är som det alltid är, underbart. Jag har redan sagt det många gånger men det tåls att sägas igen, jag är så fantastiskt glad att jag ska få bo i USA i tio månader till. Jag förstår inte vad det är som gör att jag mår så bra av att bara vara där. Men jag fylls liksom upp av någon slags eufori. Ingenting blir tråkigt eller jobbigt.

Å, vad jag älskar det här landet! Å, vad jag älskar New York! Å, vad jag älskar Chappaqua! Och å, vad jag älskar familjen Goldman! Jag är alltså tillbaka i världens bästa förort till världens bästa stad! Jag kom igår eftermiddag och mötte Melissa på Grand Central. Det var ett kärt återseende! På tåget hem presenterade hon mig för en bekant på följande sätt: "This is Amanda. My kids last au pair. But she's more like my older daughter, so I just call her that". Bättre början än så är svår att få. När vi kom fram till Chappaqua blev vi  upphämtade av Seth och Lexie. Lexie öppnade bildörren och stack ut sitt söta lilla huvud och sa att jag var mig lik och att hon saknat mig. Fina unge! Därefter åkte vi till huset där Chloe och Jennie väntade. Chloe kom ut till mig i kapprummet och gav mig en kram och ett stort leende. De hade båda växt något sjukt på bara sju månader! Sen var det dags för grekiskt, som jag saknat gyron! Så pass mycket att det fick bli en idag också. Idag har jag umgåtts mest med den nya aupairen Jennie. Vi har mestadels bara pratat och druckit kaffe. Sen kom L hem och hann inte göra så mycket innan det var dags att åka till tennisen och därefter direkt till skolan och hämta Chloe och köra henne till gymnastiken och sen åka och hämta de snart igen. Nu ikväll har hela familjen minus Lex tittat på HP - deathly hallows pt 2 och ätit pizza. Det är så fantatstiskt att vara hemma i Chappaqua igen att jag saknar ord. Imorgon får vi se vad som händer, inget riktigt utstakat. Kanske blir det stan om vädret håller sig något såndär. Annars blir det på söndag. Ska visa Jennie godbitarna av stan, i mitt tycke.

Så var jullovet över. Imorgon åker jag tillbaka till Uppsala. Tenta på onsdag. Psykologi. Känns lite kämpigt för tillfället. Mycket att pressa in.

Julen har i alla fall varit fantastiskt skön! Jag behövde verkligen vara hemma i 2 ½ vecka. Jag har umgåtts mycket med familjen, vänner och med mig själv. Jag behövde nog vara själv lite. Av lite olika anledningar, vissa som jag inte riktigt vet, har jag inte kunnat vara själv så mycket under hösten. Mycket berodde nog på just hösten, lite på att åtta års-dagen närmar sig. Jag vill inte riktigt. Men hur mycket jag än stretar emot kommer dagen att komma. Korridorsfest börjar bli planerad just på världens äckligaste dag och jag vet inte riktigt hur jag ska komma undan utan att behöva berätta för mina grannar.

Hur som helst, i söndags bokade jag New York. Jag kände att jag behövde få komma dit. I februari kommer en jobbig undersökning och jag behöver en liten pick me up. Så på torsdag morgon bär det av till världens bästa stad och v-familj! Längtar så jag spricker! Ska vara där i åtta dagar och bara vara. Umgås med mina fina tjejer som växer så det knakar, äta middag med min fina v-mamma, gå runt till alla mina favoritplatser i city och lyssna på musik, titta på folk. Gå till Lefteris gyra i Mt Kisco. köra bil. åh!

Nu ska jag sova och sen inleds gå-in-i-mig-själv-och-plugga-till-jag-spyr-bara-jag-hör-namnet-Freud. See u in NYC.

I mitten av augusti flyttar jag tillbaka till USA. Jag har kommit in på California State University. Jag förstår inte riktigt det hela än. Jag kan inte förstå att jag ska få bo i USA ett år till. Exakt stad blir klart i februari, jag hoppas innerligt det blir San Francisco! Det är helt fantastiskt!

Dagen har jag spenderat hos Madde. Hon ska åka till Toronto imorgonbitti för att hälsa på sin andra familj. Vi har pratat om hur fint det är att vi båda två har varsin andra familj i Nordamerika. Hur fint det är att kunna åka runt halva jorden och känna att man är hemma. Att man är älskad av människor som faktiskt inte måste det. Vi pratade om hur fint det är att ha ett land som känns nästan lika hemma som Sverige. Hur lukter kan få en att börja gråta. Vi har pratat om hur fint det är att sitta på en flygplats med en kopp kaffe och känna att man är på väg någonstans. Vi har pratat om hur fint det är att sitta på ett flygplan som är mitt över Atlanten och vara helt isolerad från alla man känner. Det gör liksom ingenting för att man är på väg till den där platsen som man älskar över allt annat. Vi har pratat om att man ibland måste göra saker enbart för att det gör en glad, exempelvis att köpa flygbiljetter för 8000 kronor. Vi har haft det fantastiskt bra idag. Men det fick mig att sakna New York, Chappaqua och allt och alla som har med det och göra. Jag hoppas innerligt att Meliss ger mig klartecken att komma i mitten av januari. Hon har lovat att återkomma efter den 19e. Det skulle nog göra hela min vår. Bara att få komma ut från JFK, känna dofterna, gråta av att man är sentimental, lyssna på The killers och Parken påväg in till Grand Central och på tåget genom Westchester, precis som förr. Att få överraska Chloe och Lexie och få världens längsta kram av Melissa. Att få höra av Seth att det är fint att se mig igen. Att få höra två små tjejer säga "I love you" och "Don't you dare leave us again". Att få gå ner hela vägen längs 5th avenue till Washinton Square Park och sen vidare ner till West Village. Precis som vanligt. Åh, vad jag längtar!

Som rubriken antyder har de senaste dagarna innehållt lite smått och gott. I torsdags bakade jag, Anneli och Mika pepparkakshus och lussebullarna. Som man kan se på bilden ovan så skulle pepparkakshusen inte vinna en skönhetstävling direkt. Jag körde mest efter devisen: the more the better.

Efter en liten visit i Småland är jag nu tillbaka i Uppsala. Tillbakakomsten inleddes hos tandläkaren. Efter att ha varit livrädd en hel helg för att ha hål var det ändå ganska skönt att sitta i stolen och få det hela överstökat. Lyckligtvis hade jag oroat mig i onödan. "Nä, du har inga hål alls. Perfekt munhälsa faktiskt. Det har du nog att tacka ditt saliv för om du har behandlat dina tänder som du säger att du har. Vi ses om två år!" Förträffligt fint.

Förra veckan innehöll panikskrivande av B-uppsats och utbytesansökan. Nu är båda inlämnade och luften gick liksom ur mig samtidigt som jag la ansökan på lådan. Nu känner jag mig nästan lite tom och en olustig känsla som funnits och grott den senaste månaden har börjat blomma ut för fullt. Jag känner mig inte trygg av någon anledning. Det enda jag vill är att komma hem till pappa, mia, emmelie, jess och erika. Om det beror delvis på att en jämnårig tjej med mig från Eksjö dog igår vet jag inte. Men nu känns det oerhört viktigt att umgås med de som betyder något. Att bara få vara. Så på fredag eftermiddag åker jag ner till Småland igen. En hel helg utan måsten och min egen ljuvliga säng.

Hur som helst fick jag, med hjälp av Jakob, fason på mitt ansökningsbrev. Så nu är det bara att hoppas! Om en månad får man veta preliminärt om det blir något. Jag vill fakatiskt inget hellre nu än att få åka iväg, ännu ett år. Jag ändrade mig i sista stund och satte Toronto som första val istället för New York som åkte ner till andra plats. Mestadels för att det är lättare att komma in i Toronto. Men det tar trots allt bara en timma att flyga till New York från Toronto. Men chansen att jag blir antagen dit är väl inte heller jättestor, men som sagt, vi får se.

Idag träffade jag Hanna och Carro. Det var fint att se dem, var ganska längesedan sist. Carro åker till Nya Zeeland på fredag och blir borta ett halvår. Så länge har jag inte varit borta från henne! Vi får se hur det går. Vi ska äta lunch på torsdag som ett sista hejdå på ett halvår. Farväl är alltid jobbiga, hur många gånger man än gjort det. Man borde ju vara van vid det här laget. Men en positiv sak är i alla fall att jag inte känner att jag gjorde fel som nobbade att följa med till NZ. Det är nog inte min grej, jag hör nog hemma i Nordamerika. Det känns otroligt fint!

Nu är det snart bara en kurs kvar för denna termin. Nästa termin börjar våra profiler sätta igång. Det ska bli fantastiskt roligt! Bara roliga kurser. Om barn och utvecklingspsykologi/patologi och barnmedicin! Så nu kommer det väl visa sig om jag valt rätt program och framtida yrke. Men jag tror allt det. Tråkigt bara att lönen ska vara så dålig, men man kan ju inte få allt här i livet.

Känner att inlägget blev väldigt spretigt, men det är så det ser ut i mitt huvud för tillfället. Lite för många tankar och lite för lite plats för dem. Och lite för mycket höst. ingen bra mix.