New York, New York
Hur som helst, i helgen styrde jag och Mika vår kosa till Lund och träffade världens finaste flickor. Det blev en riktig snabbvisit, trots detta är jag glad att vara tillbaka i Uppsala och uppskattar mer än någonsin att jag bor i Uppsala, på rätt sida landet.
Nä, nu ska jag skriva en kick ass-ansökan.
Å gamla trästad, vackra gamla Eksjö
På fredag åker jag äntligen hem till Eksjö! Då ska jag få vara hemma i 1 ½ vecka. 1 ½ vecka av total tystnad när jag ska sova. 1 ½ av att få sova i min underbara säng. Där är det ingen granne som har fest mitt i veckan utan att säga till innan. Jag förstår inte riktigt grejen med att ha fest när man bor i korridor, och speciellt inte om man inte har förvarnat med en lapp innan. Är inte det respektlöst? Jag längtar så till jag kan få något annat och kan flytta härifrån. Som tur är har jag en mycket förstående och fin vän cirka femtio meter ifrån mig som jag ska få sova hos i natt. Tack och lov för det!
Hur som helst, jag har seminarie imorgon och har inte pluggat så mycket för det. Kan mest tänka på att jag ska få åka och hänga med min kära syster Hanna imorgon kväll och sen få åka hem som sagt.
Annars så har jag bokat tid för mitt TOEFL-test. Det är ett engelskatest för personer som inte har engelska som modersmål och ska söka in till univeristet i exempelvis USA. För att komma in på vilket jag vill måste jag få minst 90 poäng. Jag vet inte riktigt hur många poäng man kan få men jag tror nog inte att det ska vara några problem. Jag håller på att fundera på om jag ska välja New York eller San Francisco i första hand. Som stad betraktad vill jag helst till New York såklart, men vad kurser betraktat så skulle jag få till en bättre kursmotivering med kursutbudet i San Francisco, så vi får väl se hur det kommer gå.
Igår var jag också på studiebesök på kvinnojouren. Väldigt hemskt men mycket intressant. Det blir det nog en längre utläggning om lite senare. Nu ska jag bege mig till A.
"Det är därför jag inte pratar så mycket"
Igår var det åter igen dags för att se världens bästa lasse live. Var sju månader sedan sist så det var på tiden. Det var min 15de konsert med lasse och den första när jag inte stod längst fram. Jag vet inte om det beror på min stigande ålder eller vad det kan vara men det kändes ändå helt okej.
Som vanligt när han spelar mer avskalat med mest akustiskt och lite elektriskt blir det fantastiskt. De nya låtarna är som sagt väldigt bra. Den här över är "Ett slags liv". Fin. Två fina versioner av Stockholmskyss och Söndermarken spelades också. Han bjöd även på ett ovanligt roligt mellansnack.
"1998 skrev jag en låt om en tjej. Jag hade då flyttat till Stockholm men var fortfarande mycket i Linköping, Där umgicks jag med en tjej som jag tyckte om väldigt mycket. Men det hände aldrig någonting. Sen efter sommaren så skulle hon flytta till London. Och det var ju inte kul. Ganska hemskt faktiskt. Samma dag som hon skulle åka så ringde jag upp henne för att berätta hur jag kände. Hon svarade inte så jag talade in ett meddelande. Det där meddelandet blev inte så bra, så jag ringde upp igen för att förklara vad jag menade i det första. Men det där andra meddelandet blev ännu mer konstigt och jag var tvungen att ringa upp igen för att förklara vad jag menade i det andra meddelandet. Tillslut hade jag lämnat fyra meddelanden där jag försökte förklara vad jag menade. Och det är väl därför jag inte pratar så mycket. "
en svår och jobbig grej
blä
Lars Winnerbäck på Cirkus den 10 oktober
Lassebiljetter är fixade och jag kunde nog inte vara gladare! Att det bara är en vecka kvar till konserten gör inte saken sämre! Nu är det enda orosmomentet att biljetterna ska komma fram safe and sound till min brevlåda senast på fredag!
500 days of summer
Vad jag älskar denna scen och film. Och Joseph Gordon - Levitt.
Both sides now
Världens finaste familj och världens finaste mamma och syster.
Ge mig nåt mot rastlösheten, vad som helst
Förövrigt går allt lite på sparlåga för tillfället. Jag saknar mamma och mormor och funderar mycket på om jag någonsin kommer att träffa han som ska ta mig med storm. Just sådana tankar brukar komma när rastlösheten knackar på. Att den redan har börjat komma är inte ett bra tecken med tanke på den resterande terminen.
Versen "alla har en brokig historia, en eld man måste snudda vid kanten, jag önskar att jag funnits där för dig när du var ensam" i "Vem som helst blues" går på repeat. Jag är så glad att karln hittat tillbaka till sitt gamla jag. Och jag önskar så att vi får tag på biljetter till de stundande cirkuskonserterna.
En kavlkad med bilder från 2008 på Lars. Mest för att jag är bitter för att jag inte köpt biljett och för att jag fick ett oerhört sug efter konsert efter kvällens "Tack för musiken".
Lasse Winnerbäck kom in genom dörren
Lars är tillbaka i gammal fin form. Ny låt. väldigt, väldigt bra. mmm! (själva låten börjar 1.52 in i klippet. Efter Staffan Westerbergs monolog)
de var bara kids men gifte sig ändå på flygplatsen och flög till Krakow
Hur som haver, min fjärde termin vid Uppsala universitet har börjat bra. Jag känner mig lite mer "levande" än förra året. Då gick allt ut på att bara komma igenom terminen. Mest plugg och hemmakvällar. Men denna termin kommer nog vara slutet på min eremitperiod. Trots att det är höst känns livet förträffligt. Igår blev flygbiljetter till Lund i november bokade. En helg med de finaste! Denna vecka har även biljetter till Maggio blivit införskaffade. Maggio ska avnjutas tillsammans med fina klasskompisar. Och innan dess ska pappa komma på besök och redan till helgen får jag träffa mina finafina vänner, de som jag känt längst.
Ikväll blir det inflyttningsfika hos Anneli. Det känns så himla fint att ha henne cirka hundra meter ifrån mig.
Chappaqua
Mindre lyckat foto av mig och mina fina Chloe och Lexie. Juni 2011
The lakes we skate on they break earlier, break earlier
Can I?
Nollningsveckan är över, med undantag för gasquen på fredag. Mycket rolig vecka som nu tar ut sitt pris genom trötthet. Skolan i form av seminarier och föreläsningar har också satt igång. Samtalsmetodik är oerhört roligt och det känns som jag nog valt rätt yrke ändå. Jag hoppas det åtminstone. Det är skönt att få tillbaka lite rutiner igen, Vetskapen om vilken dag det är börjar komma tillbaka och det känns faktiskt fint att ha en hel höst att se framemot i Uppsala.
Annars börjar jag så smått kolla lite på utbyten. Kanske styr jag kosan mot USA eller Kanada nästa hösttermin. Det vore så fint. Högst upp på önskelistan står givetvis att få plugga i New York. Tyvärr finns endast en plats och ett universitet i hela stan som Uppsala har utbyte med, men någon måste ju få den platsen också. Annars är ju inte San Francisco, D.C. eller Toronto fy skam det heller. Vi får helt enkelt se.
Det är fest hos mig ikväll och hela världen är min
Förövrigt fick jag en liten snabb chatt med min värdmamma idag. Usch, vad jag saknar USA. Vill dit nu. Vill bo där. Nu. Måste påminna mig om att gräset inte är grönare på andra sidan. Aldrig.
Nu vankas min femte kopp kaffe för dagen och lite läsning i "En dag". Bra bok. Har dock hört att filmen är riktigt dålig.
peach cobbler
Det regnar ute. Det åskar också. Jag själv sitter inne i Carros rum på polhemsgatan. Hur mycket jag än hatar regnet kan jag inte låta bli att tycka att det ändå är ganska rofyllt att höra regndropparna slå hårt mot fönsterrutan. Det är augusti, nästan mitten av augusti faktiskt. Sommaren har gått fort. Jag har hunnit att vara två veckor i mitt älskade New York och Chappaqua. Två veckor med min finaste värdfamilj som jag mer och mer känner mig som en självklar del av. Åtminstone när jag är där. Jag har jobbat i Uppsala som personlig assistent, vilket gick över förväntan. Jag har varit hemma i Småland och njutit av mina bästa vänner och pappa. Och nu är jag alltså i Stockholm på en liten visit hos C. Imorgon åker jag till Småland för tredje gången i sommar. Jag längtar. Jag har nog aldrig uppskattat min lilla hemstad så mycket som under det här året. Det är inte så dumt ändå med kullersten och 600 år gamla trähus. På söndag åker jag ifrån Småland igen. Denna gång styr jag kosan mot Oslo. Jag ska träffa min vän Carine. Vi träffades när vi båda var au pairer i lilla Chappaqua. Vi blev snabbt vänner och spenderade så gott som varje dag tillsammans. Nu har vi inte setts sen vi åkte ifrån USA, vilket är ett år och nio månader sedan, så det är hög tid att ses.
Om två veckor och fem dagar börjar jag tredje terminen på socionomprogrammet. Jag kan inte riktigt förstå att jag redan gjort klart första året. två och ett halvt år kvar. Det är ingenting. Snart kommer jag sitta där i ett litet vitt rum med avstressningsstenar, näsdukar och tänkvärda citat på väggarna och mitt emot mig kommer nåt stackars barn sitta och berätta vad som tynger den lilles hjärta. Kanske är det mobbning som ligger och trycker på hans hjärta, kanske är någon i närheten sjuk. Jag kan faktiskt mer identifiera mig med den lilla personen som kommer och pratar med kuratorn mer än kuratorn. Det kanske inte är så konstigt men ändå. Jag känner mig redan otillräcklig i mitt framtida yrke, redan orolig över hur det kommer gå. Är jag stark nog?
Jag måste sluta oroa mig. Ingen som vinner på det. Allra minst jag själv. Nu ska jag trotsa regnet och gå till Sandy's och köpa mig en macka.
Den bästa
Bästa fantastiska Lasse. Jag skulle kunna ha en mycket lång utläggning om denna man. Jag tror dock att jag nöjer med att han är den bästa jag vet. Han har följt med sedan jag var 13, i nio fina år. Jag har haft nöjet att träffa honom några gånger och blir nästan varje gång den lilla 13-åriga tjej igen som precis upptäckt honom. Filmen är från hans exklusiva fanskonsert på Katalin i Uppsala i mars 2011 som jag på nåt vis vann biljetter till.
Fast du inte lyssnar vet jag att du hör ändå
Trots att denna blogg egentligen är mest till för mig själv så kan det vara kul med en liten summering av vem jag är.
Jag heter Amanda, är 21 år och bor i Uppsala. Jag pluggar till socionom men drömmer fortfarande i hemlighet om att en dag bli chefredaktör på amerikanska Vogue och att få skriva böcker.
Mina första 19 år bodde jag i en liten stad på småländska höglandet. Denna stad har jag alltid hyst lite av en hatkärlek till. Med sina 9000 invånare finns det inte jättemycket att göra för en tonåring direkt, detta resulterade i att jag längtade bort till andra städer mest hela tiden.
Ett halvår efter att jag tagit studenten gick en av mina drömmar äntligen i uppfyllelse när jag fick flytta till New York. Där skulle jag jobba som au pair i ett år. Såhär i efterhand var nog beslutet att åka dit ett av mina bästa hittills. Jag lärde mig oerhört mycket om mig själv, mognade, lärde mig att ta kritik och fick fantastiska vänner. Och inte minst en andra familj.
Efter mitt år i USA flyttade jag till Uppsala där jag gick första terminen på juristprogrammet. Jag förstod ganska snabbt att det inte var något för mig. Det gav mig mest en klump i halsen och ångest. Till terminen efter började istället på socionomprogrammet vilket har passat mig väldigt mycket bättre. Nu har jag bott i Uppsala i 1 ½ år och är på väg bort, igen. Jag blir lätt rastlös och behöver se något nytt ofta. En egenskap som kan vara både bra och dålig. Denna gång vet jag inte riktigt vart jag beger mig. Det kan bli Nya zeeland och Australien med en kär vän, som jag förövrigt lärde känna i New York eller så åker jag någonstans på egen hand. Kanske Barcelona och lär mig spanska eller Toronto och läser engelska på universitetsnivå.
I fjorton år hade jag världens finaste mamma. Hon är min stora förebild och hjälte. För sju år sedan förlorade hon mot den jävla äckliga skitsjukdomen. Jag saknar henne varje dag. Hela tiden.
