Amanda

Dagen har jag spenderat hos Madde. Hon ska åka till Toronto imorgonbitti för att hälsa på sin andra familj. Vi har pratat om hur fint det är att vi båda två har varsin andra familj i Nordamerika. Hur fint det är att kunna åka runt halva jorden och känna att man är hemma. Att man är älskad av människor som faktiskt inte måste det. Vi pratade om hur fint det är att ha ett land som känns nästan lika hemma som Sverige. Hur lukter kan få en att börja gråta. Vi har pratat om hur fint det är att sitta på en flygplats med en kopp kaffe och känna att man är på väg någonstans. Vi har pratat om hur fint det är att sitta på ett flygplan som är mitt över Atlanten och vara helt isolerad från alla man känner. Det gör liksom ingenting för att man är på väg till den där platsen som man älskar över allt annat. Vi har pratat om att man ibland måste göra saker enbart för att det gör en glad, exempelvis att köpa flygbiljetter för 8000 kronor. Vi har haft det fantastiskt bra idag. Men det fick mig att sakna New York, Chappaqua och allt och alla som har med det och göra. Jag hoppas innerligt att Meliss ger mig klartecken att komma i mitten av januari. Hon har lovat att återkomma efter den 19e. Det skulle nog göra hela min vår. Bara att få komma ut från JFK, känna dofterna, gråta av att man är sentimental, lyssna på The killers och Parken påväg in till Grand Central och på tåget genom Westchester, precis som förr. Att få överraska Chloe och Lexie och få världens längsta kram av Melissa. Att få höra av Seth att det är fint att se mig igen. Att få höra två små tjejer säga "I love you" och "Don't you dare leave us again". Att få gå ner hela vägen längs 5th avenue till Washinton Square Park och sen vidare ner till West Village. Precis som vanligt. Åh, vad jag längtar!